Jag har alltid sett mig själv som sjuksköterska. Det är i den rollen jag känt mig trygg och hemma. Ledarskapet har ändå smugit sig in längs vägen, utan att jag riktigt tänkt på det. Jag har ofta klivit in som den som håller ihop, driver på eller stöttar andra – men aldrig kallat mig själv ledare. Jag har bara gjort det som känts naturligt, och det har fungerat. Kollegor och chefer har visat mig förtroende, men jag har sällan stannat upp och frågat mig vem jag är som ledare eller hur jag vill vara.
När möjligheten att söka Morgondagens ledare dök upp kände jag att det var dags att utmana mig själv. Det var som ett nästa logiskt steg, även om jag inte var helt säker på att jag hörde hemma där. Under ansökningsprocessen kom alla möjliga tvivel fram – är jag tillräcklig? Vad händer när någon märker att jag inte är så självklar som jag kanske verkar? Men jag bestämde mig för att prova. Jag tänkte att om det inte går, så var det ändå värt försöket.
Att sedan faktiskt bli antagen blev en oväntat stark bekräftelse. Det gav mig en känsla av att det finns något i mig som andra ser, något som skulle kunna utvecklas till ett ledarskap på riktigt.
Nu har det gått nästan ett år, och vi är långt inne i programmet. Det känns både snabbt och långsamt på samma gång. Varje träff har satt spår, fått mig att tänka i nya banor och hjälpt mig att se sidor av mig själv som jag inte tidigare lagt märke till. Samtidigt känns det som att jag bara skrapat på ytan. Resan har precis börjat.
En av de mest inspirerande delarna har varit att lyssna på chefer som berättat om sina egna karriärvägar. Alla deras olika erfarenheter och perspektiv har gjort en sak glasklar: det finns inte en enda rätt väg till ledarskap. Det finns många. Och min kan få se ut precis som den behöver göra.
En insikt som blivit tydligare än jag trodde är att chefsrollen är ett yrke i sig – inte bara ett nästa steg eller något man ”går in i” för att man varit länge i en organisation. Det får mig också att fundera: skulle jag vara redo att släppa min sjuksköterskeidentitet för att bli chef? Jag har inte svar på den frågan än, men jag märker att jag vågar ställa den nu. Det gjorde jag inte tidigare.
Morgondagens ledare har inte bara lärt mig metoder eller begrepp. Det har gett mig en djupare förståelse för mig själv. Vem jag är i gruppen. Vad jag drivs av. Vad jag behöver jobba på. Och framför allt – vilken sorts ledare jag skulle kunna bli, om jag fortsätter gå den här vägen.
Det känns stort, lite nervöst och väldigt spännande.
Och det bästa är att jag känner att jag vill vidare. Jag vill fortsätta utforska, utvecklas och utmana mig själv. Resan har bara börjat – men jag är redan tacksam över modet jag hade när jag skickade in ansökan.
Tess Lindvall,
Sjuksköterska, neurologen Varberg