I skrivande stund är det slutet på mars 2026. Det är om någon vecka snart dags för ML-dag 9, mitt näst sista ML-tillfälle… vart tog tiden vägen? Hur kunde det alldeles nyss vara september, när jag packat min lilla övernattningsväska, laddat min kaffetermos, inhandlat min nya anteckningsbok som jag valt med omsorg, noggrant valt ut pennor, kört hemifrån i god tid efter att ha dubbelkollat tid och plats tre gånger för att sedan ha klivit in med ett pirrigt och förväntansfullt sug i magen för att träffa min alldeles egna ML-grupp som jag skulle få hänga med i ca nio månader framöver.
Det är flera tillfällen under dessa månader som jag slagits av att det känns stort att ha fått möjligheten att få gå en så genomarbetad och genomtänkt ledarskapsutbildning som det här programmet är. Men jag slås också av att jag har kämpat för att ta mig hit och att den resan började tidigare än när jag satt och fyllde i min ansökan. Den började redan i vardagen på min arbetsplats genom att visa på hårt arbete, driv, engagemang och ansvarstagande. Något som gjorde att min chef berättade att hon trodde på mig.
Min bild av chefsrollen har förändrats mycket under mina yrkesår. Jag har haft flera chefer under årens gång och jag har aldrig sett chefsrollen som en lätt uppgift, men bristen på förståelse för vad den verkligen innebär gjorde mig nog lite naiv. Allt eftersom åren gått har jag fått mer och mer förståelse för hur komplex den kan vara och idag har jag stor respekt för rollen. En av flera saker som Morgondagens ledare har gett mig är att jag nu har en bättre förståelse för vad mina utmaningar är, hur jag kan möta dem och känna mig lite mer beredd.
I samband med att jag började Morgondagens ledare i september blev jag arbetsledare i på min arbetsplats och att ha ledarskapsprogrammet parallellt har varit ett otroligt stöd. Det har bidragit med verktyg, reflektion, insikter, nyttiga påminnelser, problemlösning, ännu mer reflektion men framför allt ett tryggt forum att kunna lufta mina känslor och funderingar i. Det är en olustig känsla att veta att mitt år med Morgondagens ledare närmar sig sitt slut. Att det snart kommer en tid när jag inte längre får ladda min kaffetermos, kliva in och sätta mig med mitt gäng, vrida och vända på innehållet för dagen och anteckna i min lilla bok tills handen värker. Det är många delar hos mig själv som fortfarande håller på att landa men jag börjar knyta ihop säcken.
Morgondagens ledare har för mig varit en personlig resa men som ändå bara precis har börjat.
/Jacline