Spenderade en dag i en ambulans förra veckan. Inte som patient tack och lov utan som medåkare till två härliga ambulanssjuksköterskor! Första larmet vi åkte på var ett prio 1-larm, full fart och blåljus på taket. Väl på plats några minuter senare åkte vi dock vidare upp till sjukhuset som en prio 3 med en trevlig äldre herre på båren. Lite så kan det vara i verkligheten också. Det som först verkar vara riktigt akut, kanske inte alltid är det. Det som är akut för mig kanske inte är akut för dig. Precis som min resa i ambulansen så har resan med Morgondagens ledare stundtals känts akut och högst närvarande, men andra gånger avlägsen och nedprioriterad.
Varför befann jag då mig i en ambulans kan vän av ordning undra? Jo, jag valde att gå utanför mitt eget verksamhetsområde och fick möjlighet att skugga en ledare inom ambulanssjukvården. Mina skuggningstillfällen har präglats mycket av informella samtal om ledarskap och jag har fått tillgång till en samtalspartner som i mångt och mycket avdramatiserat chefskapet men problematiserat ledarskapet och det var nog precis det som jag behövde. Att få möjlighet att sätta saker i perspektiv.
Och nu då? Månadsskiftet september/oktober har passerat – sista månaden för ML väntar. For real? Det har gått på tok för fort!!! Vad har hänt? Vad har hänt med mig? Vad kommer hända? Kan inte sammanfatta processen på några enkla rader inte, men för mig har den här tiden, framförallt nu på slutet, inneburit att flera tidigare utropstecken tryckts ihop lite och övergått till att bli frågetecken. Och det ser jag faktiskt som positivt. Jag har inte längre ett alternativ eller svar framför mig, utan flera och jag känner trygghet i min navigation då jag genom Morgondagens ledare fått tillgång till fantastiska människor där den samlade kompetensen vida överstiger individens! Ser med kluvenhet fram emot vårt sista utbildningstillfälle och inte minst vårt stundande avslutningsinternat men bestämmer mig här och nu för att oktober kommer blir en mycket bra månad, en riktigt prio-1 månad!