Morgondagens ledare och vanliga kommentarer från min omgivning den senaste tiden:
- ” vilken bedrift att du har kommit med!”
- ” grattis, det här kommer öppna dörrar för dig!”
Kollegor uttrycker sin glädje över att få följa min resa, lyckönskar och beskriver hur de ser framför sig alla mina möjligheter att välja och vraka bland framtida chefsjobb. Jag tackar leende och känner mig väldigt smickrad, något generad över uppmärksamheten, samtidigt lite obstinat och faktiskt en smula rädd. Jag har fått ett privilegium… måtte jag kunna förvalta detta väl och till andras belåtenhet. Förväntningar, dem jag har på mig själv eller upplever att andra har på mig – ett ständigt balanserande. Vems förväntningar ska jag låta vara styrande i detta och vem har rätten att göra mina val?
Jag har en trogen följeslagare som kallas för Jante, borstar bort honom lite grand, försöker ignorera och irriterar mig på hans envishet i att ständigt återkomma med tankar som inte kan väl jag.. Har inte riktigt förstått vari den stora bedriften ligger – jag har ju bara gått in i detta med den jag är och för att jag är så nyfiken. Känner mig glad, tacksam och ja, faktiskt, stolt. Försöker landa i tanken på att jag skulle kunna vara ledare i ett annat sammanhang än mitt eget liv. Nyfiken på att utforska vad det är andra ser som jag inte riktigt har förstått är ledaregenskaper hos mig själv. Dörrar kanske öppnas, men mitt obstinata jag tänker att jag själv väljer vilka jag går in igenom, knackar på eller möjligen bara låter stå på glänt.
Vid starten av Morgondagens ledare fick vi alla till uppgift att tänka till lite kring frågor om vem jag är, varifrån jag kommer och vart jag är på väg. För oss själva skulle vi ange viktiga händelser i våra liv som påverkat oss och lett oss fram till där vi är idag. Vi skulle också bereda oss på att delge vår berättelse i den mindre lärandegruppen. Jag valde att dela med mig av en för mig alldeles speciell upplevelse. Jag försökte att förmedla en av de vackraste bilder jag har på min näthinna. En händelse som har koppling till resande i flera bemärkelser.
Funderar en stund på det där med att befinna sig på resa, på att vara rädd och visa mod.
Den där lilla rädslan – den är okej. Rädslan bekräftar för mig själv att jag har mod att ge mig ut på den här resan vart än den bär. Utan rädsla kan det inte för mig finnas mod och är det något jag vet om mig själv så är det att jag är modig.Resande kan vidga vyerna, leda oss till fantastiska platser och ge minnen för livet. Det händer någon gång att vi kommer vilse. Visst blir det inte alltid som vi tänkt oss men det kan bli bra ändå. Vi har inte alltid en tydlig karta eller ett tydligt mål, ibland är det kanske resan i sig som utgör målet. Resor ger oss insikter, erfarenheter och nya kunskaper. Resor gör vi också ibland motvilligt och för att vi måste. Min erfarenhet från en sådan resa har också lett fram till min vetskap om att jag är modig.
Efter en svår tid i mitt och min familjs liv befann vi oss tillsammans på en rekreationsresa i Grekland. Vi hade tillbringat en härlig dag till havs på ett segelskepp med god mat, flärdfulla drycker, salta bad och var härligt solkyssta. Det var varmt och skönt, en stilla bris fläktade behagligt och vi började närma oss hamn. Jag satte mig för att skriva i kaptenens loggbok – trött och sliten efter nyligen avslutad resa i cancerbehandling – obeskrivligt tacksam för dagen och för att vara omgiven av min familj. Jag var svullen av lymfödem som gjorde det lite svårt att greppa pennan jag skrev med då en fjäril plötsligt landade på min hand. Den satt där helt stilla en god stund, ena vingen lite trasig. Vilade hos mig i ett magiskt ögonblick, vippade sedan lite på vingarna och flög helt fritt sin väg. Den här händelsen blev en stark symbol för mig: Skadad, ärrad, sliten och trött, behövde jag tillåta mig att vila en stund, vara här och nu. Sedan kunde inget finnas som hindrade mig från att också flyga fritt.
Det som enligt min mening ofta ska till för att komma till insikter är just det att stanna upp och vara där vi är, att lyssna, vara stilla, tillåta oss en stunds vila och reflektion. Mod att våga möta oss själva där vi är skapar också mod att möta en medmänniska där just hen befinner sig och kan få oss att tillsammans växa som människor. Det goda ledarskap jag med stöd av Morgondagens ledare hoppas kunna utveckla innebär för mig en förmåga att identifiera inte bara var jag själv är utan också var den jag möter befinner sig. Det är först därifrån jag som ledare eller chef kan lotsa vidare i ett gemensamt arbete mot de mål vi sätter upp framför oss.
Vi har alla modigt kastat oss ut och delat med oss av våra historier och de händelser som påverkat oss starkt i där vi befinner oss idag. Vi har påbörjat en alldeles särskild resa tillsammans. En resa som kommer att leda till nya insikter, erfarenheter och kunskaper. Morgondagens ledare blir en speciell resa, vart den leder får vi se. Jag njuter i nuet av att resesällskapet är gott, guiderna kunniga och är tillfreds med tanken på att inte få en färdig manual. Jag ser fram emot att vi tillsammans ritar kartan och utgör varandras kompasser. Vi kommer att följas åt en bit på en kunskapsresa där vi alla går vår egen väg, utforskar styrkor och utvecklingspotentialer hos oss själva och varandra. Vid resans slut tänker jag att vi hittat ytterligare en bit på väg i att komma närmare vår inre vägvisare mot ett fortsatt gott ledarskap. Vi kommer att flyga fritt…