Jag grubblar. Jag grubblar och reflekterar mer än jag någonsin gjort förut kring varför jag gör som jag gör och varför andra gör som de gör. Det som händer med mig är en slags omvänd mindfulness, en fokus utåt, en tankevurpa, se på saker med ”nya glasögon”.
Lustigt att jag drar metaforen med nya glasögon eftersom jag gjort en ögonlaseroperation och definitivt inte behöver glasögon längre. Det var en så kallad ”easy fix”. När det gäller ledarskap är det sällan saker är sådär lättfixade på en sekund, snarare mega-komplext med tanke på hur olika vi människor är och hur olika vi responderar på olika ledarskap.
Jag har landat i att jag vill vara en inlyssnande, trygg, inspirerande och utvecklande chef. Frågan är bara hur jag kan vara det för ett gäng som består av helt olika personlighetstyper? Kan jag som är en mycket extrovert och näst in till otålig person ändå lyckas leda en person som är mer eftertänksam och i behov av förankring och att förstå? Kan jag leda en person som är i behov av mycket feedback och stöttning för att kunna komma vidare?
Den inre resan pågår för fullt inom mig. Halva utbildningen är inte ens gjord, men redan snurrar teorier, frågor, nyfikna teser runt som om min huvudskål vore en torktumlare. Jag hoppas att jag en vacker dag har helt grymma nya glasögon (alltså på riktigt, när jag blir gammal, närsynt och grå) och ser tillbaka på ett långt arbetsliv där jag stärkt och utvecklat människor.