Det närmar sig ett slut. Eller en början. Det beror på hur en ser det.
Om jag har räknat rätt har jag idag varit en deltagare i utbildningsprogrammet Morgondagens ledare i 239 dagar. Jag har såklart gjort annat än att utbilda mig i ledarskap under de här dagarna. Arbete och liv har pågått. Saker har kommit emellan. Men samtidigt med allt annat har Morgondagens ledare varit ständigt pågående i mina tankespår, mina arbetssätt, mina val och mina iakttagelser.
I utbildningen ingår ett par dagar skuggning av chef. Vi förväntas följa en eller ett par chefer i deras arbete, för att komma nära verkligheten, få inspiration och ha dialog kring ledarskapet. Morgonen när jag skulle göra min första skuggning strök min son runt mig medan jag gjorde mig ordning för att gå till tåget. Han frågade lite allmänt om allt möjligt och jag svarade i förbigående. Till slut förstod jag att det faktiskt var något och jag stannade till och frågade vad som gnagde. Han tittade på mig och sa, med viss oro i rösten: Men mamma, hur ska du göra då? Med det här med skuggningen. Hur ska du gömma dig så att chefen inte märker att du är där?
När jag ser tillbaka på de månader som gått landar jag i att Morgondagens ledare försatt mig i ett oavbrutet spaningsläge. Jag skuggar det mesta nuförtiden. Min chef, absolut. Men också alla andra chefer, mina kollegor och personer utanför mitt eget sammanhang. Jag får idéer, får syn på skav (eller det organisatoriska guldet som någon kallat skavet). Och jag skuggar inte minst mig själv. Varför gjorde jag så? Hur hade jag hanterat detta om jag hade varit chef här? Hur vill jag göra nästa gång? Hur kändes det här mötet och varför fick det ett sådant utfall? All den breda kunskap och de goda, reflekterande samtal jag har fått med mig under utbildningen lägger jag som ett filter över mina detektivglasögon när jag spanar. Det filter som Morgondagens ledare har hjälpt mig att skapa bjuder på en rad olika perspektiv och jag kommer troligen aldrig gå tillbaka till ett normalläge utan skuggningsfrekvens. Kanske var det precis därför jag kände ett behov av att ta mig vidare och söka till Morgondagens ledare? Nyfikenheten, viljan att påverka och utveckla, längtan efter att bidra och leda. Oavsett går jag vidare med många tillfredsställande svar, men minst lika många nyväckta frågor. Det är precis så jag vill ha det.
Det går att säga enormt mycket om ledarskap. Personligen tycker jag att ledarskap behöver vara något rörligt, föränderligt, vaket och varmt. Något som bjuder upp och bjuder in. Om det ska bli riktigt, riktigt bra. Jag närmar mig slutet av programmet med en stor tacksamhet och kliver rakt ut i den början som kommer efter. Ska bli himla spännande att se vad det blir!
Med vänlig hälsning
Yrla Dentén, kommunikatör
Falkenbergs kommun