Jag tömmer diskmaskinen, läser godnattsagor och nattar barn innan jag landar i soffan. Trött men lätt euforisk efter ännu en dag med fokus på ledarskap, grupprocesser, Wheelans IMGD-modell och Joharis fönster. Det har gått mer än ett år sedan jag första gången formulerade tanken att det kanske är jag som är en av morgondagens ledare. Efter mycket stöttning och uppmuntran av bland annat min chef Mimmi sökte jag in till ML, inte mindre än två gånger och nu är jag här -mitt i värsta torktumlaren. För det är ungefär så det känns när stora händelser i livet och viktiga val jag gjort läggs upp på bordet tillsammans med min SSL-grupp och när det blir mer och mer uppenbart hur omöjligt det verkar vara att vara en perfekt ledare. Men inte desto mindre känner jag mig otroligt laddad och taggad på att fortsätta utmana mig själv; att så småningom våga lämna en trygg logopedvardag och omsätta all ny kunskap till verklighet.
En f.d. ML-deltagare, Lovisa Månsson, skrev att hon fått rådet att ”se till att inte bli ett tomtebloss”. Alltså, ledarskapslågan ska ju helst brinna länge och starkt och inte slockna likt ett tomtebloss. En bra och tänkvärd liknelse! Men hur gör man egentligen för att palla trycket? Att psykiskt och fysiskt orka kombinera ett chefsjobb med vardagen och det som ju trots allt är viktigast i livet: familj och vänner? Redan på startinternatet fick vi höra den ärliga sanningen om hur tufft det kan vara att vara chef och känslan att det inte alltid är värt det. Jag ser vilket fantastiskt jobb min närmsta chef gör, men jag ser också vilket otroligt stort lass hon drar.
Jag tänker ändå att det måste ju gå! Med bra ledarskapsförebilder, nätverket med alla ML-deltagarna och rimliga krav på mig själv. Jag känner så starkt att det här vill jag verkligen prova. Jag tror till och med att jag kan vara bra på det och det är ett område där man kan fortsätta utvecklas i alla oändlighet. Hur kul låter inte det!? Så, jag släpper handbromsen och rullar ut för backen mot okänt mål. Här kommer jag!