Första stegen är tagna, jag valde att hoppa på tåget, tärningen är kastad och allt det där!
Första manglingen är gjord, nervositeten inför allt det nya (och alla nya människor) har släppt taget och kvar finns istället en förväntan. En förväntan både på utbildningen, men framförallt mig själv. Hur ska jag se till att leva upp till mina egna krav, och samtidigt hjälpa andra att nå upp till deras? Vilka utmaningar ser jag framför mig att jag behöver anta, nu när det är upp till mig själv att ge allt jag kan så att tiden i ML ger något tillbaka?
Jag behövde inte fundera så mycket, utmaningen började direkt! Jag blev ombedd att skriva ett blogginlägg. Dom som känner mig känner också till min oförmåga att improvisera, att bara ”kasta ihop något käckt och fyndigt”. Hur ska jag ska börja? Vad krävs av mig i detta blogginlägg? Hur personligt ska jag skriva, vad VILL dom egentligen ha?
Som ni märker analyserar jag gärna, länge och mycket… 😉
Efter att vårt startinternat var genomfört kom jag hem med känslan av att kanske ha skrapat lite på ytan, men annars var det som vanligt i själens kontor. Jag kände mig inte påtagligt påverkad, utan såg det mer som en kul grej. Vad menade dom egentligen med att ni kommer att märka att saker börjar hända, tankar börja snurra? Tänkte jag. Det var först någon vecka efteråt som jag märkte att något hade börjat rucka på sig inombords, saker hade satts i rullning trots att jag inte riktigt bestämt detta själv, så skrämmande och spännande!
Tankar tog form och började få kopplingar där jag tidigare inte sett några. Det började röras upp känslor, man började fundera. Frågorna skapade nya tankevägar i huvudet, varför har jag inte tänkt på det förut? Varför har jag sett det som ett hinder, vad är det egentligen jag väntar på?
Jag misstänker starkt att anledningen till detta stavas Lifeline – vår första gruppövning. Lifeline går ut på att svara på en hel drös med frågor om hur du kom hit, hur du blev den du är idag. Vilka är dina viktigaste val, vilka händelser och personer har satt ett varaktigt spår i dig? Du måste konfronteras med minnen och händelser, både lycka och sorg, och ovanpå allt detta ska du sedan dela med dig av det du fått ned på papper till en grupp av människor du aldrig tidigare träffat.
Vilken tacksamhet och trygghet det är att få uppleva detta tillsammans i en grupp som lyssnar utan att döma, som är uppmuntrande och öppen, där vi delar med oss av våra erfarenheter och hjälper varandra på vägen fram!
NU… Framåt!