Jag, precis som många av er, har under åren haft chefer som påverkat mig på helt olika sätt. Vissa har fått mig att växa, andra har fått mig att fundera över varför saker inte fungerade. Det väckte en nyfikenhet hos mig: vad är det egentligen som gör att vissa lyckas och andra inte?
Innan jag började Morgondagens ledare såg jag chefsrollen som något nästan mystiskt. Som något man behövde vara född till, eller åtminstone ha stenkoll på budgetar, lönesättning och en massa andra svåra saker. Men innerst inne undrade jag: är det verkligen allt? Och hur blir man en chef som människor vill följa?
Nu, när halva utbildningen har passerat, märker jag hur mycket jag faktiskt har förändrats. Jag har fått verktyg som hjälper mig förstå både mig själv och det som händer runt omkring. Men viktigast av allt: dramatiken kring chefsrollen har skalats bort. Den nervösa känslan av att en dag kanske förväntas ta ett större ansvar känns inte längre lika skrämmande.
För en av de största insikterna jag fått är att chefsrollen inte handlar om att ha alla svaren. Inte om att kunna allt eller klara allt själv. Snarare tvärtom. Jag har förstått att det jag länge trodde var ett ensamt jobb i själva verket bygger på att man vågar luta sig mot andra. Att man vågar be om hjälp. Och samtidigt vågar se sig själv.
Det är där min resa har börjat – med frågan: hur leder jag mig själv?
För jag har insett att chefsrollen inte startar den dag man får en titel. Det börjar långt innan, i förståelsen av sig själv. Det finns ingen färdig mall att följa, ingen checklista som plötsligt gör en ”klar”. I stället handlar det om att våga ställa de där lite obekväma frågorna:
Vem är jag?
Varför reagerar jag som jag gör?
Vad driver mig – och vad stoppar mig?
För hur ska jag kunna leda någon annan om jag inte först vågar leda mig själv?
Tack för ordet!
/Marie