Jag mötte henne en januarieftermiddag. Avtalad plats var något som benämndes som ”vilorum” och låg belägen i en hisshall. Lagom suspekt. Halmstad bjöd i vanlig ordning på regn och blåst så jag kom väl till vårt möte så där lagom okammad men förhopningsvis med något rosiga kinder. Man kunde få jobb tydligen. Heltidsjobb. Jag var nyutexaminerad sjuksköterska med en historia av omkringflackande (läs; insamlande av livskunskap) hade, för att underdriva, rätt feta studielån och hade i och med det levt, för att underdriva, rätt längre på pengapåse a la studeibidrag. Men sötebrödsdagarna, de var nära nu. Heltidsjobb. Jag tyckte att hon verkade skojig, garvade väl mest hela tiden medan jag satt och försökte göra ett bestående intryck genom att svara smart och genomtänkt på alla tänkbara frågor om min förväntade prestationspotential som sjuksköterska. Men det visste väl inte jag. Inte hon heller, antar jag, men på eftermiddagen kom ett samtal, saken var biff och efterföljande måndag var det dags att hoppa i den vita uniformen.
Men vad var det för arbetsplats egentligen? Oihopsydda magar med undertrycksbehandlingar, slangar till höger och vänster med diverse kulörta vätskor flödandes så väl in i som ut ur tilltufsade kroppar och en personalstyrka som verkligen brukade RAK kommunikation. Men till slut så lärde jag mig att uppskatta det. De öppna bukarna med livliga tarmar rakt i blickfånget, näringsmaxade cocktails som pumpas in i blodet för att få mottagaren i något bättre skick och slangarna – slangarna där galla och var rinner ut ur en kropp och den befriande känslan att det faktiskt rinner ut och inte är kvar i någons kropp. Den raka kommunikationen hjälpte till och så klart arbetskamraterna som nyttjade samtalsstilen var ju bra de också.
Men så var det hon. Chefen.
Ibland blir vi skitirriterade på varandra. Tycker olika nästa jämt. Men så har jag ju också anammat plåsterstrategin på henne så jag kan ha överseende med att hon ibland tröttnar. Och så säger hon nej nästan jämt. Ibland som att jag tror att det är hennes strategi. Nejstrategin. Det har också gjort mig till en bättre argumenterare. Jag måste vässa mig, komma med bättre underlag. Det har hon så klart fattat. Vi använder oss av den RAKA stilen. Och så vet jag att jag ibland måste låta henne landa. Även om jag glömmer bort det nästan jämt. Hon har gett mig jätteroliga uppdrag. Hon har låtit mig fara Halland runt och hålla på med det jag tycker är allra roligast och mest utvecklande – att styra upp. Hon tyckte att jag skulle söka Morgondagens ledare och blev minst lika sur som jag när jag inte kom med första gången som jag sökte programmet. Hon pressar mig, hon garvar både åt mig och med mig. Hon låter mig vara hennes irriterande kliande plåster. Om jag blir chef någon gång så ska jag vara ungefär som hon. Kommer nog att säga ja lite för ofta. Och det där vilorummet skulle så småningom röjas ut från den rosabruna plyschsoffan, en ljusbrun skinfåtölj och fönsterlampan i frostat gult glas. Göras om till kontor med lite mer, för ändamålet, klädsamma landstingsmöbler i stram björkfanér. Eventuellt skulle jag ha valt ett sådant rum för nyrekryteringssamtal om jag blir chef någon gång. Hade säkert gett lite mindre bestående intryck.