”Before you start playing the game of living, make sure you know what it means to win”. Citatet slog mig som en rak höger över ögat. Ett sådant där slag som innebär att man får in handsken lite under ögonlocket, det gör inte ont men det börjar skava och bilden som nyss var glasklar blir suddig. Hur vet man egentligen när man vunnit, kan man veta det och har dem man tävlar tillsammans med samma bild? Tanken kring att det kanske är precis det här som är problemet med mycket av det vi gör både privat och i arbetet slår rot. D.v.s. att vi jagar omkring efter lycka, social hållbarhet och ett bra ledarskap, you name it, utan att riktigt veta när vi vunnit.
”Fan jag är livrädd, det ser otäckt ut”. Bit ihop Lina det sitter bara i huvudet, kroppen och cykeln vet vad de skall göra. Jag övervinner rädslan och kör. Yes, jag gjorde det, jag vann över stenkistan. Kör tillbaka upp till kompisarna som fortfarande tvekar över om de skall köra. Jag kör en gång till, lite modigare denna gång. Pang! Voltar över styret på cykeln, landar hårt på mage på stenarna, cykeln kommer efter och slår mig i ryggen. Helvetes jävlar vad ont det gör! Nu flyttas fokus från dem som fortfarande tvekar till mig. Du vet att du måste upp och köra igen Lina säger coachen till mig. Jag kör upp, stannar på kanten, benen skakar, jag vill verkligen inte, vet att jag måste, bestämmer mig för att köra, funderar inte på varför det gick åt skogen förra gången, eller vad det var som gjorde att jag klarade det första gången, jag bara tar mitt bultande hjärta och mina skakiga ben och kör. Nästan nere, pang! Cykeln framför mig denna gång, landar på sidan, skrapar upp de delar av armar och ben som inte skrapades i första kraschen. Faaaaan, nu kommer tårarna! Jag försöker inte igen.
”Det är ju lätt för dig, du som är en sådan superwoman”. Orden som är menade som en komplimang blir lite svärtade när de landar i mig. Självklart tror jag på superhjältar och superkrafter men jag tror inte för en sekund att det är något man föds med, som kommer med lätthet eller som bara vissa har. Ibland blir inte livet som vi tänkt oss, ibland upplevs en hjälpande gest som ett hot, ibland får vi en käftsmäll när vi varit i stort behov av en kram, ibland kraschar vi i stenkistan fast vi hade bilden av att klara den glasklar i huvudet. Ibland går någon ut och springer och kommer aldrig tillbaka. Hur reagerar vi då? Vilken roll tar vi på oss, hur hanterar vi situationen på studs och på lång sikt, hur mycket påverkar det oss och alla andra runt omkring och vad får det för konsekvenser? Det är väl lite i de här lägena som vi själva bestämmer oss för om vi hänger superhjältemanteln eller offerkoftan över axlarna.
För att kunna leda andra måste man kunna leda sig själv och för att kunna leda sig själv måste man lära känna sig själv. När jag tittade igenom innehållet för alla tillfällen vi skall ses med Morgondagens ledare första gången tyckte jag att ”Shit vad mycket SSL det är på schemat”. Idag, ett antal tillfällen in i utbildningen, ”shit det är inte så många tillfällen kvar”. Arbetsrätt, budgetstyrning och att leda i en politiskt styrd organisation i all ära men det är på SSL:en som magin uppstår. Det är där vi lär känna oss själva, varandra och på riktigt utvecklas till ledare. Det är där vi blottar våra svagheter, exploaterar våra styrkor, demolerar eventuella offerkoftor och plockar fram våra superkrafter. Det är där vi kan krascha och såriga och trasiga kravla oss upp och med egna och andras ögon se vad som gick fel, titta på vad vi kan göra annorlunda och gå hem och fortsätta träna. Det är där som vi lär oss vad det innebär att vinna i fråga om att bli en bra ledare i vår tid.
”I needed a superhero so I became one!” and so can you!