Nyss hemkommen från en härlig vecka i fjällen med familjen. En veckas ledighet med skidåkning, snö, regn, vind och sol men framförallt en vecka tillsammans med familjen. Fantastiska dagar att stoppa i minnesboxen för att kunna plocka fram vid behov när vardagen är tillbaka och energin tryter. Det har också varit en vecka där jag har haft möjlighet att fundera och reflektera.
Och reflektera är något jag har gjort de senaste veckorna i en utsträckning som jag aldrig tar mig tid att göra annars. Det känns som att det är så Morgondagens ledare 2017 har startat för mig, med tid för reflektion. Jag hade nog inte förstått innan programmet påbörjades att det skulle bli en så personlig och känslomässig resa och inte heller att den skulle sätta igång så många tankar och funderingar som den hittills har gjort.
Det känns som en förmån att få vara med. En förmån att emellanåt få kliva ur den stressiga vardagen med jobb, hämtningar, lämningar, aktiviteter och allt annat som hör vardagen till, för att istället kliva in i en liten ”bubbla”. En bubbla där jag tillsammans med andra får förmånen att reflektera över vem jag är, var jag har varit och vart jag är på väg. Men precis lika väl som det känns spännande känns det skrämmande. Skrämmande att öppna upp mig för andra, helt nya människor som jag aldrig träffat tidigare, men vilka fantastiska människor det visade sig vara och som jag kommer att få dela det här med.
Morgondagens ledare 2017 har än så länge bara precis påbörjats men jag känner på mig att det kommer att föra med sig otroligt många nya lärdomar såväl kunskapsmässigt som för min personliga utveckling. Jag är tacksam och ödmjuk inför vad som komma skall och det är med skräckblandad förtjusning jag funderar på vart det här kommer att bära hän.
Som någon sa vid första träffen, ju mer du ger av dig själv desto mer får du tillbaka. Det är något som har fastnat i mina tankar och som jag ska försöka ha med mig som ledord på den här fantastiska utmaningen.